Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

fredag 13 april 2018

Funderingar kring Finlands barn

Efter att nativitet, födslotal och sjunkande befolkningsmängd igen väldigt starkt varit på tapeten, och jag också själv har tagit kontakt och ställning i saken en del på olika håll, så fundera jag i morse på varför debatten blir så krånglig som den blir. Vet inte alls om jag har rätt, och har jag det så är det garanterat inte enda aspekterna i en såhär mångfacetterad och knepig fråga, men här är nu iallafall en del av vad jag funderat, undrat och tänkt...

Frågan i stort handlar ju om barnlöshet. Barnlöshet finns i flera former och med enorma mängder bakomliggande faktorer. Ändå är det få av dem som ryms med. I det stora hela särskiljer man mest mellan frivillig och ofrivillig barnlöshet, men jag sku nästan säga att vi också ska ha med formen är inte där än. Har inte bestämt. Krasst konstaterat är det den gruppen som debatten vill rikta sej till va? Eller borde rikta sej till. Ska förklara lite...

Den första formen - frivillig barnlöshet - borde vi helt enkelt eliminera från funderingarna, tänker jag. Vill man inte ha barn har vi (samhället, omgivningen, familj, släkt och vänner...) ingen rätt att påstå nåt annat eller försöka påverka opinionen. Där är min åsikt att då bara accepterar och tillåter vi det. Piste. Ingen ska behöva känna att man ”borde” ha barn, bara för att ”samhället behöver” eller för att det är så man ”ska göra”, eller nåt annat knäppt.

Den andra formen - ofrivillig barnlöshet - är jättebred. Allt från livssituationsbarnlöshet till olika medicinska orsaker och total infertilitet och en massa där emellan. Denhär gruppen är en som vill ha barn, verkligen, men av olika orsaker inte kan. Och vi behöver inte en massa propaganda och mer press när pressen redan är enorm. Men sku behöva helt konkreta åtgärder, hjälp och stöd. Och de har nu inte riktigt synts i diskussionen tycker jag.

Den tredje gruppen är den vi kunde stöda på nåt sätt. Folk som t.ex. inte pga jobbsituation eller ekonomi just nu känner att de kan ha barn. Folk som inte riktigt vet hur de tänker ännu kring saken. Inte ännu vill men kanske sen. (Nå, vad gör man sen åt det? Inte ber man folk försöka få barn innan de är redo.) Det samhället alltså kunde göra nåt åt är jobbsituationer, familjepolitik och allmänna åsikter kring ”rätt och fel” i barnalstring. Såna finns det ju liksom också mycket av. Inte för tidigt, inte för sent, först studier och jobb innan man får nå barn, ekonomin i skick och säker sits osv osv. Där kanske nåt kunde göras?

Så i korthet;
1) Tydligare vem tankarna riktas till, inte allmänt alla barnlösa.
2) Totalt lämna de frivilligt barnlösa utanför - de har rätt till sitt beslut.
3) Underlätta vid medicinsk barnlöshet - bättre möjlighet till vård, adoption...
4) Samhällsstrukturer som gör det lättare att ha barn samtidigt med jobb/studier...
5) Luckra upp föreställningarna om vad som är ”rätt och fel” i att försöka få barn.
6) Vara lite tydligare med hur fertilitet fungerar, ifall någon har missat nåt där...?

Finns säkert annat ännu, men åtminstone de. Och det viktigaste detdär med att vi inte drar alla över en kam och diskuterar behov av fler barn här i landet utan att ge rum för alla olika bakomliggande faktorerna. För då sårar vi lätt folk både till höger och vänster, utan att väl egentligen mena det. Det hoppas jag iallafall att den officiella rapporteringen inte gör. Problematiken är att privatpersoner dras med, och de är ofta mera oförstående.

Mycket av mina egna känslor och min egen irritation i sammanhanget kommer ju från att jag tolkar en allmän fråga på ett mycket personligt plan. Och jag fundera igår att egentligen borde det vara såå mycket tydligare i rapporteringen att det ju handlar bara om att påverka samhällsstrukturer, inte enskilda personers situation. ”Det offentliga” talar om tillväxt och om ”artens fortbestånd” här i landet - utan att lyckas uttrycka det tillräckligt tydligt. Och enskilda privatpersoner tar på sig att fortsätta ”häxjakten” på dem som inte har ”fullföljt sin plikt” mot fosterlandet. Så om det på något sätt tydligare kunde uttryckas att diskussion och åtgärder gäller samhälle och strukturer (förstås för att underlätta för dem som vill ha barn) så hade det kanske varit lite lättare att ta in, både för oss som hittills känt oss påtrampade gång efter gång och för dom som tar på sig att hjälpa till att trampa.

Eller ens att större del av fokus sku finnas bara på att underlätta för dem som vill. Ens det? Liksom oberoende det enda vi kan ju? Via samhällstrukturer, familjepolitik och ekonomiska möjligheter ja, men också via tillgång till fertilitetsvård, fosterföräldraskap och adoption. Och egentligen undrar jag då slutligen att varför i *** måst det då rapporteras så *** mycket om saken!? Det ligger inte i gemene mans möjligheter att göra sådant - det jobbet sker ju på offentlig nivå. Less talk, more action - please! För nu känns det mest som att om vi nu skriker tillräckligt fixar nog folk lite mera barn här i landet. Och nej, funkkar inte så.

I en diskussion kring saken här tidigare kommentera en bekant, som i sin krets har många unga vuxna som bara inte ännu kommit så långt som till barn (men tydligen borde det?) att dethär ju är en så viktig diskussion för ”det måst ju vara den viktigaste uppgiften!” - att vara förälder, ha barn. Hennes tankar gick säkert mer till nivån fortsätta art och genetik. Min gick till den personliga upplevelsen av att få bli mamma. Mitt hjärta sjönk, och kunde inte annat än hålla med om hur oerhört viktigt det sku vara. Min hjärna hann inte alls med. Känslan där var mera knivstick i hjärtat än förståelse för diskussionen. Först hemma kom tårarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar